|
SOLØERS NABOER
(Indsendt.)
Morgenbladet 27. sept. 1839.
Østerdalen.
Mørkbrynte, høje Østerdal
sig løfter op ved Soløers Qval;
men synker mumlende tilbage:
"hver har sit eget Kors at drage."
Wärmland.
Flittige Wärmland, som har glemt,
at Vinger kunde tordne slemt,
og at det er paa Klippens Top
af Kalk og Stene muret op,
|
| d.III,b.3,s.405 |
seer fjernt den hvide Borg, og tænker,
at det er Soløers piinte Geist,
som sprængt tilsidst har sine Lænker,
og er nu over Glommen reist.
"I Frid du fara hen -- min Granna!
Hvorföre nu, då du kan banna
från himlen, qvar paa tomten stanna?
med skuggans hvita skymt förfära
din trogna fosterbror och vän,
och se, att ormarne förtära
det stoft, du lemnade igen?
Försvinn från mig, som flust har gråtit
åt den Moral, du efterlåtit:
""den Frihed meer jag ei afvundar,
som halsets glans är kun på hundar"".
Ty för din himmelska förvandling
du led en mycket hundsk behandling."
|
| BLA BAKOVER |