TEMPEL-SKALDEN, UPPSALA-ÄRKEBISKOPPEN
JOHAN OLOF WALLIN  Det är en sorg hos våre grannar: der liggar Ärkebispen blek. Men blekare dock Sverge sannar sin harpas död bland Zittrors lek. Wallin är död. Som menigheten, när orglet tystnad, Sverge står. Dess saknads tårar för poeten är herrligst glans kring bispens bår. Hans hand har hvilat på min hjessa. Den lagerlös då är berömd. Han signadt mig; det var en mässa, som kunne frälsa en fördömd. Brann af Apostlaeld hans finger? Ty strax jag sjöng hans modersmål -- det sköna, som af silfver klingar, det stolta, som har ord af stål. | |
| d.I,b.2,s.253 |
Nu kall din hand på pannan bäfve! Den brinnar af en smärta; ty inom den dör (Nationen lefve!) hvar enda dag en poesi. De föds väl starka nog, men dömda sin tunga från af denna slägt. Men anderna, till himlen römda, tag, helgon, i din varotägt! Till diktens himlahvalf du söka, förblödda skaldestyckes själ! Småänglaskaran du föröka kring tempelskaldens harpospel! |